Rodrigez och långtidslagring av information

För ett tag sedan såg jag en musikdokumentär om artisten Rodrigez, den hette något i stil med ”jakten på Suger Man”.

En för mig tidigare (och för många andra verkar det också som) okänd artist från början av 70-talet. Riktigt bra musik! Kan varmt rekommendera att lyssna igenom! Men det var ju inte riktigt det som detta ska handla om… men det var här det började…

Utan att spoila något… I ”mysteriet” Rodrigez fanns det mycket märklighet i information som snurrade runt. Bland annat pratades det om pengaflöden och att det finns vissa frågetecken kring var pengarna har tagit vägen. Min första tanke var – ”ja, men nu i denna fantasitska digitala världen, så är det ju inga problem att långtidslagra information som eftervärlden kan leta igenom och ‘hitta'”. Men sen kom jag på… all information från förr som vi har hittat idag, gamla böcker, heliga skrifter, etc… de är ju intakta bitar av information. Men vi har inte referensramarna till att bedömma hur pass pålitliga de är… å i dagens digitala värld snurrar det mycket information, både korrekt och, eh, hur ska jag uttryckade, mindre korrekt. Så om allt långtidslagras, hur ska framtiden kunna avgöra vad som är rätt?

Om jag skulle skapa webbsidor, släppa böcker och annat hitte-på-grejs om att jag var en avsatt kung i ett pyttelitet land på geografisk plats x, å att omvärlden försöker mörka ett brutalt övertagande av detta fina land för att få tillgång till alla de rikliga naturtillgångar och råvaror som fanns (låter storyn bekant?) och förneka att landet nånsin existerats, så skulle även den informationen potentiellt

kunna sparas till eftervärlden. Och om någon skulle börja gräva i det i framtiden, skulle de då kunna värdera om det var ”historiskt trovärdigt”?

Wakanda är ju ett påhittat land i Afrika. Eller? Det finns källor på internet som verkar lika trovärdiga som andra som listar Wakanda som ett faktiskt land.

Demokratisk ironi

När jag skrev senaste inlägget om vad ett samhälle är funderade jag lite på hur vanligt det är med demokrati i världen… det är aldrig en fundering jag har haft tidigare, utan bara sett demokrati som en självklarhet, men också en medvetenhet i att det inte är så för alla eller på alla platser i världen…

Sen igår har jag grävt lite i det och sprang på den här sidan hos FN, och den här sidan på Göteborgs Universitet, som pratar lite om minskningen av demokratin och ökningen av diktaturer, globalt sett.

Enligt ovan nämnda källor är ca 13% av världen demokratisk (som vi i Sverige är vana att se den). Vilket – ironiskt nog – skulle innebära att om hela världen, i demokratisk anda, skulle rösta om demokratins vara eller icke vara, så ser det ju tyvärr inte ut som om demokratin skulle överleva. Visst, en förutsättning för just demokrati är ju att folket skulle rösta, och om det faktiskt hade fått vara så att folken hade fått rösta så skulle kanske siffrorna se lite annorlunda ut. Men jag är lite cynisk och tänker att när det hålls demokratiska val inom diktaturer så tenderar ju diktaturen att alltid vinna. Så det är inte säkert att det hade varit just folket röst som hade framkommit i omröstningen av global demokrati.

Vill också framhålla att min tolkning på 13% demokratier är måhända snäv och att det inte per automatik betyder att 87% av världen är diktaturer, det finns ju varianter däremellan som klokare människor än jag behöver förklara och redogöra för… jag nöjer mig med att förstå dem som semi-demokatier, och accepterar i mitt stilla sinne att det högst troligt är en otrolig förenkling av en komplex fråga.

Om jag bara gläntar lite på den demokratiska dörren så kan jag ju konstatera att sedan idén föddes, ca 600 före Jesus promenerade runt och predikade sitt budskap, så säger de flesta länder i världen idag att de är demokratiska stater. Men det finns de som har gjort kategorisering av demokrati och lite framkommer på wikipedias svenska sida om just demokrati.

Så det tänds ändå ett hopp inom mig, för att den globala demokratin ska fortsätta leva. Om än förankrad i respektive land. Å det är kanske tur. För om vi inom Sveriges gränser har svårt att komma överens i våra val (där ju valresultaten varit minst sagt utmanande de senaste två valen) hade en global demokrati gjort det ännu svårare; jag menar, även om alla vi i Sverige hade varit överens om en fråga och röstat för ett förslag, så hade det räckt att människorna i London var emot det för att det skulle falla, å vi i Sverige har ganska mycket annorlunda vardag och förutsättningar än de i London. Så ett fortsatt slag för lokala demokratier kommer i alla fall från mitt håll. Sen bör vi absolut samarbeta globalt, inte minst i frågor om miljö och klimat. Men där tror jag fighten snarare är mot ekonomi och företag än mot demokrati.

Får också passa på att tillägga att trots att idén om demokrati är hyfsat gammal (typ 2600 år) så tycker jag den mer eller mindre har varit ogiltig de första 2500 åren när det bara har varit vissa utvalda som har fått lov att rösta. Demo är ju folket, inte Selective-demo… så först för 100 år sen (typ) när bland annat kvinnor (äntligen) också fick rösträtt så kan jag tycka att vi närmade oss det som i min mening är grundtanken i demokratin, att vi ska bestämma tillsammans… inte bara att vissa av oss ska bestämma tillsammans…

Vad är ett samhälle?

Vad kan jag förvänta mig av samhället?

Är det skillnad på rättigheter och skyldigheter?

På sistone har jag i olika sammanhang fått uppfattningen av att samhället, på olika sätt och i olika sammanhang, blivit ”nån annan”. Det är samhällets ansvar att fixa dit eller dat. Det är samhällets fel att… Det är samhället som brister i….

Kort: samhället har blivit ”dom”, något som är helt skilt från ”vi”, alltså den grupp som ”jag” tillhör som på något sätt blir utsatt av ”dom”.

För mig blir detta en helt skev bild. Så här tänker jag.

Samhället är gammalt och har sett (mycket) olika ut genom århundradena. Det började (troligen) som någon slags idé om att du och jag kan samarbeta på olika sätt och hjälpas åt, för att både du och jag ska ha det bättre och lättare. För du är inte bra på samma saker som jag. Och jag är inte bra på samma saker som du.

Där är på något sätt kärnan i det. Över tid växer det och fler individer inkluderas i vi:et (samhället) och då kan också antalet saker som vi hjälps åt med utökas. För att ”få vara med” att ta del av samhällets frukt, behöver jag också bidra. Jag kan inte bara glida in på en räkmacka och ta del av det bra och fina utan att också tillföra det jag har att erbjuda gemenskapen.

Så grunden för mig blir att jag kan inte förvänta mig att samhället ska göra något för någon annan, om inte jag själv kan tänka mig göra det för någon annan. Jag kan inte förvänta mig att samhället ska göra något för mig, om inte jag själv kan tänka mig att ställa upp och göra samma sak för någon annan. Givetvis inom rimliga gränser. Jag har tillexempel förväntan på samhället att jag ska kunna få en operation om eller när jag behöver det, men jag tycker inte jag gör samhället en tjänst genom att jag skulle ställa upp och operera någon annan… det skulle inte tillföra mycket positivt. Men som grundprincip.

Sen tillkommer ju ett (eller flera) lager av komplexitet där du och jag tycker olika och vill olika saker, men att som ett vi (ett samhälle) behöver vi ändå komma överens. Ett svar på denna komplexa fråga som vuxit fram över tid är demokrati. Det varken är eller har varit det enda svaret på den frågan, men är ett ganska vanligt svar på frågan i vår värld idag (tyvärr inte vanligaste svaret på frågan – min åsikt).

…och då för att knyta tillbaka till de tre inledande frågorna….

Vad är ett samhälle? Min definition blir att det är en plats där du och jag, tillsammans med många andra, hjälps åt att tillsammans lösa de saker som vi kommer överens om att göra, för att det ska bli så bra för dig och för mig och alla andra som möjligt.

Vad kan jag förvänta mig av samhället? Mitt svar blir att jag kan förvänta mig saker av samhället som jag själv kan tänka mig göra för någon annan. Och om jag av olika anledningar inte kan göra någon sak för någon annan, så behöver jag kanske göra lite mer av det jag faktiskt kan för att kompensera upp.

Är det skillnad på rättigheter och skyldigheter? Ja och nej, blir mitt luddiga svar.

Ja, det är skillnad på rättigheter och skyldigheter. De rättigheter jag har är de rättigheter vi som samhälle är överens om att ge alla delaktiga individer i samhället. Priset för rättigheterna är skyldigheterna, där vi tillsammans är överens om att för att vi som samhälle ska kunna uppehålla alla rättigheter så behöver vi leverera enligt skyldigheterna. Annars tas det ut mer ur samhället än det stoppas in. Och det vinner ingen på, alltså faller idén med ett samhälle där vi hjälps åt.

Nej, det är ingen skillnad alls, kan det andra svaret bli, för att de hänger ihop, det är olika sidor av samma mynt. Jag kan inte betala något med ena sidan av en femkrona, antingen får jag ge ifrån mig femkronan, och få något i utbyte, eller så får jag behålla femkronan och inte få något i utbyte.

Ungefär så.

Observera att allt ovan är mina tankar och ingen faktiskt definition.

Världens bästa Star Trek avsnitt?

Alltså… igår… jag tror jag har sett det bästa Star Trek avsnittet ever!

Jag tror inte jag är ensam om att tycka att det sticker ut väldigt mycket från mängden, och jag tror inte heller att jag är ensam om att tycka att det var riktigt bra. Men jag kan också föreställa mig att (enligt mina fördomar) den typiska Star Trek människan kanske inte tänker som jag, att det här avsnittet skulle vara det bästa i hela Star Trek historien, alla varianter inkluderade.

Vilket avsnitt snackar jag om då? Jo, Star Trek: Strange new worlds, sesång 2, avsnitt 9 (ja – felstavningen är med flit!). Titeln på avsnittet är Subspace Rhapsody.

Nästan tjänste fel att…

…ha en hörna för bokrekommendationer och inte ens nämna mina egna… men det tar lite emot att göra det… Nej, inte så där – jantelags-ta-emot – mer, hmm… jag vill inte trycka upp något i ansiktet på någon, utan låta den som är nyfiken hitta till det själv. Men jag tänker också att jag borde nämna något här…

…så, here goes nothing…

På hemsidan jnw.se har jag samlat mina böcker, både på Svenska och Engelska, i lite olika genrar. Målet är att skriva (till skillnad från skapa, vilket jag har gjort med några böcker) 10 böcker i mitt liv… och hittills ser det bra ut… blir troligen även fler… 🙂

För att nämna i stora drag:

En serie på Engelska om en hacker som heter M3rqrie, som ställs inför turbolenta val och förändringar i en värld med stora spelare och AI. Hittills (2023-08-02) är fyra böcker i serien utgivna. Kanske kan det bli någon mer… lite oklart just nu…

En fantasyserie på Engelska med två böcker utgivna hittills (samma datum som ovan).

Någon bok på Svenska och några självhjälpsböcker, både Svenska och Engelska….

…och fler är i produktion och ännu fler på idé stadiet.

Ett annat perspektiv på att sätta upp och nå mål

Jag gillar att ha mål. Jag gillar att sätta upp mål. Att uppnå dem. De får gärna vara S.M.A.R.T.(a) mål.

Men jag har kommit på att det bara är en liten del i det hela. Å nu tänker du kanske… ja, det är ju det här med motivation också… Tja, jag antar att det också är en faktor, men det här inlägget handlar inte heller om motivation, eller målet i sig, vare sig det är smart eller inte.

När jag skrev min första bok (En bok om en bög), så var det i allra högsta grad ett S.M.A.R.T.-mål. Det var dessutom endast det första av 10 identiska S.M.A.R.T.(a) mål. På min Bucket-list står det att jag vill skriva och släppa (minst) 10 böcker under min livstid.

Min första seriösa ansats att skriva något på riktigt var klart och tydligt. S.M.A.R.T. i dess fulla mening. Men målet, och fokuset var på boken. Den färdiga produkten som jag skulle hålla i min hand. Jag hade inte en endaste tanke på vägen dit, förutom att det så klart krävdes att jag behövde skriva en hel drös med ord som hängde ihopa på något meningsfullt sätt. Å jag hittade lite [hur] längs vägen, även om det inte var något jag hade tänkt på i förväg. Men ett [hur] är lika viktigt som [varför] (vilket kanske kan kopplas till motivationen, som jag ju inte går in på här).

Det som hände under processen att skriva min första bok, var att jag kom på att jag verkligen älskar [att skriva]… (Samma insikt har jag sedan gjort när det gäller att skapa musik.) Det är egentligen inte slutprodukten eller slutmålet som är det roliga. Det är vägen dit. Alla timmar av [stoppa in valfri aktivitet som passar för dig] som tar dig från startpunkten till slutmålet. Själva processen och flödet av händelser. Resan. Men jag kunde inte riktigt sätta ord på den här känslan eller de här tankarna då. Det var inte förrän långt senare när insikten, med stor hjälp av James Clear (oklart om det är boken 1%-metoden (Atomic Habits på Engelska) eller hans vecko-nyhetsbrev jag prenumererar på) som fick mig att formulera att det är kärleken till alla de här små (och stora) stegen på vägen. Att göra detta, dag ut och dag in, som ger slutresultatet [en bok] som jag kan hålla i handen.

För mig har denna insikten fått mig att tänka om väldigt mycket. På Bucket-listan står fortfarande att skriva och ge ut (minst) 10 böcker under min livstid, men det har också tillkommit en punkt under: leva ett liv där det naturligt finns tid för att skriva, ofta, varje dag, lite. Eller mycket. Det kan få lov att variera i perioder och svänga med övriga livet och anpassas till nuvarande livssituation. Men stegen behöver finnas där. Hela tiden. Lite, lite… så att resan pågår hela tiden. Å när en resa är slut, så tar nästa vid. (Men så klart, fira framgången i att ha uppnått ett slutmål… fira är också viktigt!) Samma metodik eller tankesätt använder jag mig av när jag skapar musik. Inte minst under mitt smått (över-)ambitiösa projekt 24123 (läs mer på Musiclabb.com om du är intresserad) som har gjort att jag fått vässa min kreativitet och mina skapandeprocesser ytterligare… å långt bortom gränsen jag hade tidigare… En rolig resa som jag nog aldrig kommer göra om… 🙂

Så, för att försöka runda av och packa in det i en kort sammanfattning: Målet i all ära, men vägen dig, själva resan, för mig handlar det om att älska att ta varje steg. Ge plats och tid åt varje steg. Så kommer resultatet av sig själv så småning om.

Varför jag gillar att utsätta mig för nya perspektiv, ny kunskap och nya idéer

Jag börjar med att sticka ut hakan lite.

Jag tycker att jag är en rätt klok person, med sunda värderingar och som går in för det jag gör med öppna ögon och en ambition att alltid göra så gott jag kan. Inte nog med det, jag tycker att jag är rätt inteligent också och tycker dessutom om att använda (och utmana) hjärnan.

…men det slutar inte där… Jantelagen till trots, tycker jag faktiskt det är riktigt bra att ha de tankarna om mig själv… (började skriva att det är helt okej att, men det var nog Jantelags-formuleringen… så jag fick formulera om)

Men trots all min egen-påstådda klokhet, så är jag den första att räcka upp handen och säga: jag kan inte allt! Min åsikt, mina tankar eller perspektiv är varken de enda, eller nödvändigtvis de bästa.

Jag tänker så här. Om det bara är jag och mina tankar, utan att jag någonsin exponerar mig för någon annan eller något annat, så kommer jag att fastna i samma hjulspår hela tiden. Visst, en och annan situation kommer säkert få mig att förändra vissa tankar eller vissa synsätt. Men det kommer vara en ganska långsam process med >>väldigt mycket samma<<…

Min önskan om att utvecklas och växa som människa gör också att jag välkomnar andras tankar, erfarenheter och perspektiv. Jag behöver ta in detta så oförvanskat det går (jag har ju trots allt mina referensramar och tidigare erfarenheter att filtrera informationen igenom, för att inte tala om massa kända (och okända) fördommar) och sedan försöka bearbeta och förhålla mig till detta nya. Hålla med, inte hålla med, förstå och plocka ut det som jag fastnar för förtillfället, det som >>här och nu<< kan påverka till det bättre…

För mig är input utifrån helt avgörande. Men, och detta är ett stort men i dessa tider av lättillgänglig information, inte minst via sociala medier. Jag behöver själv välja när, var, hur mycket och från vilken källa. Jag vill inte alltid bli exponerad för allt möjligt. Så jag är riktigt kräsen vad gäller källor. Är det en annan människa värderar jag de människor som jag har förtroende för mycket högre än någon random människa jag knappt känner. Men även random människor kan få mig att spetsa öronen lite extra, om det de säger är intressant och fångar in mig. Annars föredrar jag böcker. Har någon tagit sig tid att formulera sina tankar och sätta orden på prent, då finns där förmodligen något att hämta.

Hur gör du för att exponera dig för nya saker och fortsätta din utveckling och ditt växande som människa?

Åsikt och fakta

Alla har vi åsikter. Och vi anser oss också att ha rätt till åsikter. Vilka som helst faktiskt. I Sverige är det till och med lagstadgat att vi får lov att ha vilken åsikt vi vill. Ändå får vi inte det. För vi har ett allmänt överenskommet tyckande om vad som är okej att ha för åsikter och vilka som kan tänkas inte är okej. Exempelvis är de flesta överens om att det inte är okej att ha rasistiska eller nazistiska åsikter. Men en del håller inte med. En del har det ändå, öppet eller i smyg.

Min åsikt färgar hur jag tar in världen. Hör jag något som går i linje med min åsikt, så har jag lättare att ta det till mig och tro på det, än jag har av något som inte stöttar min åsikt, då tenderar jag till att vara mer kritisk mot det.

Fakta då, vad är det? Egentligen är det ”bara” en åsikt på steroider. Det är en åsikt som på något sätt har bevisats, och som enligt vetenskaplig modell även kunnat bevisas vid upprepade tillfällen. När det finns tillräckligt mycket bevis fastställs det att åsikten inte längre är en åsikt, utan fakta. Så har den vetenskapliga metoden fungerat länge.

Det tokiga är, att även det som är vedertagen fakta, är föremål för förändring. De åsikterna, perspektiven och bevisen vi har idag för att underbygga vår fakta, det kan vara raserat i morgon, när det framkommer nya perspektiv och nya bevis. Faktan kan då ändras. Det har hänt åtskilliga gånger historiskt, och kommer högst troligen att fortsätta hända.

Nu kastar jag ur mig ovan åsikt, helt utan källhänvisning. Jag påstår att det är fakta.

Det som händer i dig är att antingen tycker du det låter rimligt och är benägen att köpa den, eller så är du kritiskt inställd till den och väljer att inte ta den till dig.

Det finns de som går ett steg längre. Som letar upp någon typ av källa för att bekräfta sin egen åsikt om ovan påstående. Problemet som uppstår här, som nämnts ovan, är att beroende på om jag håller med något eller inte, och jag hittar saker som stödjer min förutfattade mening, min åsikt, så är det lättare att acceptera det som en sanning, som fakta. Så har du inte accepterat eller slagit ifrån dig det redan vid första anblick, och du tar dig hit, så brukar det här steget räcka för de flesta. Här vill jag ändå utmana dig att gräva djupare. I vår tids informationsflöden finns det många olika källor, en del trovärdigare än andra, men det går oftast att hitta stöd för totalt motsatta saker, som båda låter högst rimligt. Så ta källkritiken ett steg till.

Tycker du det låter som ett rimligt påstående. Leta upp källor som stödjer det och ta till dig den informationen, gör en värdering av informationen utifrån hur trovärdig du tycker att källan är. Gör sen tvärt om, samma sak fast ur perspektivet att du är kritisk mot påståendet. Vad hittar du då för källor som stöttar det perspektivet? Hur trovärdiga är de källorna enligt din bedömning?

Igen, åsikter och fakta, inte jättestor skillnad. En sak att kasta in i ekvationen är historikernas favorit – historien skrivs av vinnaren, förlorarens perspektiv hamnar aldrig i historieböckerna.

Smart dumbphone eller dumb smartphone?

De som känner mig vet att jag är, och har alltid varit, väldigt teknikintresserad.

Det har fått mig att genomgå många stadier i min relation till teknik.

Först, teknik för teknikens skull – allt är spännande – och värt att utforska. Ju mer, desto bättre. Ju nyare, desto bättre.

Sen, hög teknisk nivå, all teknik som finns och används, ska vara av bästa sort. Alltid.

Efterföljt av: Gah! Så mycket teknik, jag drunknar nog i allt.

Här någonstans, när både ekonomi och sinne går på knäna av tekniktyngden trädde minimalismen in i mitt liv. Detta applicerades även på teknik.

Något jag funderat över i många år, sedan jag skaffade min första smartphone, var en känsla av att det egentligen inte är så smart att ha en smartphone. Den stjäl en massa tid och avbryter mig, pockar på min uppmärksamhet när jag inte önskar det och håller mig i ett järngrepp som jag inte riktigt känner mig bekväm i.

Alltså, som en helt naturlig (för mig) reaktion, så gick jag tillbaka till en dumbphone, en Nokia 5000 5G. Riktigt nöjd med det valet. Sätt ur många perspektiv. Men. Även detta mynt hade en baksida. En dumbphone saknar möjligheter till många saker, bankid, swish, buss och tågbiljetter, mm. Min lösning: en billig liten platta med ett simkort (Lenovo M7), å vips så har jag all funktionallitet jag önskar. Men, tänker du (och även jag) är inte det onödigt, två enheter som löser det en enhet skulle kunna göra. Jo, helt rätt. Fördelen jag såg (mitt nuvarande perspektiv är annorlunda, men jag kommer till det), var att jag lätt kunde välja att vara tillgänglig per telefon och sms när det behövdes, utan att ha allt app-grejs tillgängligt, eller tvärt om, lämna telefonen hemma men ändå ha möjlighet att swisha för en glass vid glasskiosken på stranden.

När plattan gjorde entré åkte allt vad sociala medier heter rätt ner i papperskorgen (eller egentligen lite innan), eftersom det var mest de som upptog tid och påverkade mig negativt.

Men sen, eller rättare sagt, nu, har det hänt saker i livet. Jag behöver återigen omvärdera.

Jag önskar alltid vara tillgänglig för min dotter. Det har gjort att jag ständigt bär omkring på tre enheter, min privata telefon (Nokian), min jobbtelefon (vägrar och använda den privat och lägger den ifrån mig så fort arbetsdagen är över) OCH min platta. Det känns inte riktigt som något lämpligt eller bra sätt att hantera saker och ting. När jag dessutom, i min önskan att vara tillgänglig vill ha ett enklare armband för att få tillgång till aviseringar (från dottern) – en tidigare uppskattad sak från exempelvis Applewatchen, men rannsakat till att få aviseringar, snarare än att kunna göra nästan allt jag kan på telefonen, fast på handleden och med en mindre skärm – så blev det ohållbart.

Omvärdering av tidigare val, som funkat hur bra som helst den tiden de varade, har landat i att teknik är bra och ska användas för att underlätta för mig. Nuvarande teknisk setup gör inte riktigt det. Lösningen, just nu, är att anpassa tekniken till mina behov och förenkla för mig, så platta + dumbphone + jobbphone blir ersatt av smartphone + smartwatch + jobbphone. Fortfarande tre enheter, men som stöttar mig och förenklar.

Dock betyder inte återgången till smartphone att jag kommer återuppta alla möjliga appar som jag tidigare har känt mig fängslad av. Tvärt om, varje app som installeras på min telefon kommer ha ett specifikt syfte som hjälper och stöttar mig i min vardag, som uppfyller ett reelt behov. Resten får stanna kvar i telefonens app-butik!

Så kan det gå. 🙂

Det var länge sen!

Musikmixen må vara flyttad hit och inte längre på en egen sida, men nedlagd är den inte… inte ens när det gått hur lång tid som helst sen senaste inlägget… it’s still alive! 🙂

Det händer så klart massor i musikvärlden hela tiden. Jag ägnar mig mest åt annat just nu, å har gjort en tid, men ändå vill jag dela med mig av två sköna grejer jag har sprungit på under senaste tiden. Det blir inte i ett klassiskt MusikMixen format, kanske snarare ett nytt, friare format… får se vad framtiden bjuder… just nu bjuder jag i alla fall på två gobitar!

Först ut är en cover på Elton John, gjord av Vella, någon som jag tolkar som en enmans akt, men det kan också vara en grupp, lite oklart för mig i skrivandets stund. Men riktig gåshudsvarning är det i alla fall!

Vella – I’m still standing

Nästa är inga mindre än Depeche Mode. Inflygningen blir lång, men häng med.

2013, när jag fortfarande ägde och köpte massor av fysiska skivor, CD-skivor, släppte Depeche Mode albumet Delta Machine. Albumet kom hem så fort det var släppt. Å in med skivan i CD-spelaren. Men… vad var detta? Helt absurt! De måste väl ändå skoja?! Det var helt fel! Glappet mellan mina förväntningar och det som nådde mina trumhinnor var alldeles för stort. Min besvikelse över den nya skivan minst lika stor. Så den skivan förpassades in i samlingen, som så småningom såldes utan att nämnvärt låta lasern nöta på ytskiktet av just den silverglänsande plattan.

Men 10 år senare så dök det upp en tanke. Hmm… kanske borde ge det albumet en chans och åtminstone lyssna igenom det igen. Tänkt och gjort, och nu… med mina 2023 öron och en förväntan att jag ska lyssna på något riktigt kass – wow! Vilken platta!

Så nu, trots desarmerad besättning, när de släppte en ny singel så var jag så klart åter nyfiken. Och jag blev inte besviken.

Depeche Mode – Ghosts again

Enjoy!

^..^

Svalt

Kaffet är svalt, teet lika så.

Skrivs i en mening, ändå är det två.

Happy Happy

En bok som jag uppskattade mycket är Happy Happy av Lars-Johan Åge. Handfasta och praktiska tips och råd och mycket tankeväckande resonemang om många olika saker.

Rekommenderas varmt!

Skön långläsning

Det finns mycket härligt att läsa… men ofta känner jag att en bok är för lite… författaren har gjort ett så himla bra jobb med att skapa miljö och karaktärer, låtit mig lära känna dem, fått mig nyfiken på vad mer som finns att utforska… slående ofta känner jag så, när jag läst färdigt en bok. Så då är det ju himla tur för mig att det finns några som skriver en serie böcker som hänger ihop.

Ett exempel är Dan Brown som skriver om karaktären Robert Langdon i flera böcker.

Andra exempel är där böckerna liksom mer hänger ihop och blir ett obrutet flöde, som till exempel:

J.K. Rowling – Harry Potter (måste ju bara vara med på listan!)
Suzanne Collins – Hungerspelen
Isaac Asimov – Stiftelsen
Christopher Paolini – Eragon
Naomi Novik – Temeraire serien
Rick Riordan – Serien om och med Percy Jackson
J.R.R. Tolkien – Sagan om Ringen (och så klart även Hobbiten)
Philip Pullman – Guldkompassen

Ja, det är några härliga tips jag kan komma på för riktigt många, långa härliga timmars läsning, kanske med en go kopp te i din favoritfåtölj, med mysiga ljus bredvid dig, kanske en filt eller en katt i knäet? Eller kanske till och från jobbet på buss eller tåg?

Två av de viktigaste böckerna

Först ut här vill jag tipsa om två, nja, säg tre böcker, som har påverkat mig mycket… den tredje blir längst ner och mer som en bonus, de första två är de tunga.

Först ut är 5 am Club av Robin Sharma. Den är märkligt skriven, vilket jag måste erkänna att jag hade svårt med, men historien lotsade mig igenom många viktiga och livsförändrande tankar.

Andra boken som är av samma kaliber som ovan är 1% metoden (Atomic Habits på engelska) av James Clear. James delar frikostigt med sig av sina egna erfarenheter och tankar och de har inspirerat mig mycket.

Båda böckerna ovan är sådana som jag ofta återkommer till och hela tiden hittar ny energi ur.

Bonusboken, som jag bara nämner i förbifarten är något som jag tror var viktigt för mig att möta innan jag läste de båda ovan böckerna, annars hade jag nog inte lyckats ta de till mig på det viset jag gjorde. Hmm… när jag tänker efter är det nog faktiskt två böcker som banat vägen för att jag skulle kunna hämta inspiration från Robin och James. Så okej, inlägget får bli om två + två böcker. 🙂

Bonusbok 1 – den första som faktiskt fick mig att fundera och vilja ställa om: Prylbanta av Elisabeth Byström och Johan Ernfors. (Som sedermera följdes av Konsten att städa av Marie Kondo – var så god – ett femte tips innan jag ens kommit till det fjärde!)

Bonus bok 2 – den andra som satt många griller i huvudet på mig och fått mig att göra saker annorlunda är Deep Work av Cal Newport. Cal har skrivit många fler i liknande ämnen, men detta är den jag först mötte av honom, men jag kan även rekommendera att utforska de andra spännande böckerna han har släppt!

Alla lika – alla olika

Du har ett ansvar gentemot dina medmänniskor. Detta ansvaret är ditt och du kan aldrig bli befriad från det. Ditt ansvar är samma som mitt ansvar, men vi har olika förutsättningar och möjligheter att leva upp till det, och det viktiga är att vi alla lever upp till vårt eget ansvar på bästa sätt, och strävar efter att hela tiden utvecklas och bli en bättre versionen av oss själva.

Du och jag är olika, det är positivt, det innebär att vi kan bidra med olika saker. Vi får nyttja våra olikheter och komplettera varandra.
Alla människor har samma värde, oavsett om det är en massmördare eller flerbarns mor. Även om även jag tycker att det är lättare att tycka om en flerbarns mor framför en massmördare så anser jag mig inte ha rätten att förringa massmördarens människovärde. Vi är lika mycket värda.

Det är så vårt samhälle är uppbyggt, för att vi själva inte ska döma individer efter vårt eget tycke, eftersom det är stor chans att du och jag tycker olika, och vem av oss ska då avgöra vem som har rätt?

Här ser jag att vi har ett ansvar, mot var och en av våra medmänniskor. Vi ska behandla alla lika. Som jag skrev tidigare tycker jag att vi ska ta tillvara på varandras olikheter och komplettera varandra, det jag inte är bra på, kan du hjälpa mig med, och tvärt om.

Där med inte sagt att du eller jag måste älska alla andra människor, men vi måste respektera en annan människa och erkänna alla människor som våra medmänniskor.

Kanske är det så att de inte respekterar eller erkänner dig som medmänniska. Men deras oförmåga att göra detta fråntar inte dig ditt ansvar att göra det gentemot dem. Även om inte andra gör sin del är det viktigt att du gör din del, även om det kanske kan kännas orättvist.

Ditt ansvar som medmänniska

Ditt ansvar som medmänniska innebär att du ska möta dina medmänniskor, se dem. Se dem för den de är, och möta dem som de är. Du behöver inte älska dem, men möta dem. Efter dina förutsättningar.

En dag kanske du är trött och grinig. Då behöver du kanske inte möta den där människan med mer än en blick och en nickning för att bekräfta att du sett individen. En annan dag när du är pigg och glad och har massor av energi kanske du kostar på dig ett leende och ett “Hej!”.

Se dina medmänniskor. Möt dina medmänniskor.

Skapa möten, möjliggör kontakt människor emellan.

Det betyder inte att du behöver bli kompis med alla, men det betyder att du möter alla människor på ett respektfullt sätt.

Det handlar om ditt ansvar gentemot andra människor, det handlar om din strävanefter att bli en bättre medmänniska. Det handlar om din resa och din utveckling, att du erkänner dina misstag, lär dig av dem. Att du tar till dig det du gör bra och fortsätter göra det. Att du möter andra människor utefter deras individuella förutsättningar. Behandla alla lika, men bemöt människor olika. Respektera andras resa, precis som du vill att andra respekterar din resa. Ge en hjälpande hand utan att vara för påträngande. Ge en fingervisning i den riktning du tror behövs, utan att leda andra på din väg. Var och en av oss gör sin egen resa, vi vandrar olika vägar. Där jag har varit är du kanske på väg till, eller också är du på väg mot en annan plats där jag inte varit. Det spelar ingen roll, så länge vi ser våra medresenärer och gläds åt den tid vi färdas tillsammans och kan ha ett gemensamt utbyte om vi själva väljer det…

Ditt ansvar för vår värld

Vår värld har begränsade resurser.

Allt från energi till mat, prylar och färdmedel, bensin och vatten, allt finns i en begränsad mängd. Den “moderna” människan i västvärlden har vant sig vid att konsumera och tänker inte så mycket på vad konsumtionen har för påverkan på den värld vi lever i.

Vår vardagliga livsstil innebär en ständigt ökande belastning på de resurser som finns. Vi konsumerar och kastar bort och av lättja eller oförstånd konsumerar vi mer än vad vi egentligen behöver. Ett lysande exempel är mobilladdare.

Många av oss låter den sitta i väggen när vi har laddat färdigt för att det ska vara enkelt nästa gång vi behöver ladda telefonen. När laddaren sitter i utan att vi laddar telefonen drar den också energi som måste produceras någonstans.

I mitt tycke är det onödig energi som går åt till inget annat än lättja för att vi inte orkat dra ut laddaren ur vägguttaget efter fullföljd laddning. Även om en laddare inte drar så mycket energi, tänk då att det kanske finns en eller fler laddare i varje hem, bara i Sverige finns det flera miljoner hem. Och detta är ett beteende som finns varje dag, 365 dagar om året, varje år. Hur mycket energi hade vi sparat om alla hade dragit ur laddaren ur vägguttaget efter varje laddning?

Jag har inga siffror, men jag är övertygad om att det är massor av energi som behöver produceras för att vi inte orkar dra ut mobilladdaren. Det samma gäller på många områden.

Behöver vi köpa allt nytt eller finns det saker vi kan köpa begagnat? Hur mycket mat går till spillo varje dag? Behöver vi använda bil så mycket som vi gör idag, eller skulle vi kunna välja kommunala/kollektiva alternativ, eller kanske cykla eller gå?

Jag är själv inte Guds bästa barn vad gäller konsumtion eller förbrukning, men jag är helt övertygad om att både du och jag, och alla andra, skulle kunna leva mycket resurssnålare och miljövänligare än vi gör idag. Vi skulle tillsammans kunna minska belastningen som finns på de globala resurserna som finns idag och vända trenden.

Vi som konsumenter skulle kunna välja de energisnålaste produkterna, närproducerade produkter, ekologiska produkter etc. Jag tror vändningen har börjat, men vi har långt kvar.

För att du ska kunna leva så resurssnålt som möjligt behöver du göra många aktiva val och förändra dina vanor. Idag. Detta gäller så klart mig och alla andra också.

Det är hög tid för återvinning och återbruk i vardagen!

Mina förväntningar på dig

Jag förväntar mig att du tar hand om dig själv. Om inte du är okej kan du heller inte hjälpa andra. Så ta hand om dig själv och våga säg nej när det blir för mycket. Försök sortera bort alla ”måsten” så att du får energi över till dig själv.

Jag förväntar mig att du alltid gör ditt bästa. Att du alltid försöker. Att du tror på dig själv och tar hjälp av människor i din omgivning när så behövs. Varken du eller jag är perfekta människor, vi misslyckas då och då. Det är okej, det viktiga är att vi fortsätter försöka och lär oss av våra misstag. Och det är okej att misslyckas. Vi behöver inte vara rädda för det.

Jag förväntar mig att du hjälper andra människor när du kan. Släktingar, vänner, arbetskamrater eller till och med helt främmande människor som du aldrig träffat.Ser du någon som behöver hjälp, försök då att hjälpa, på bästa sätt efter dina förutsättningar. Ibland kan det bästa vara att se att någon behöver hjälp och sedan be någon annan hjälpa den personen.

Jag förväntar mig av dig, att du oavsett vad du gör, försöker nyttja så lite resurser som möjligt. Kan du spara in på något, gör det, så att vi tillsammans kan minska behovet av att producera saker och energi, så att vi kan få bort allt överflödigt som egentligen inte behövs. Tar du hand om och vårdar dina saker behöver du inte köpa nya. Går något att laga eller förnya, gör det istället för att kasta och köpa nytt. Saker du inte vill ha, ge bort eller sälj om det är saker som går att använda.

Jag förväntar mig av dig, att du följer din moraliska kompass, som du då och då kalibrerar så att den pekar mot sanning, ärlighet och ödmjukhet. Sträva efter att ta “den rätta vägen”, snarare än den enkla vägen, genom att vara ädel och sanningsenlig och hela tiden sträva efter, och kämpa för, ”det som är rätt”.

Jag behöver din hjälp

Alla människor är lika värda!

Kärleken är allt!

Drömmar är till för att följas!

Livet är en gåva och till för att levas!

Du är en fantastisk människa!

Jag behöver din hjälp att sprida glädje, värme och kärlek. Krama någon som behöver närhet, se någon som behöver bli sedd, lyssna till någon som behöver bli hörd, prata med någon som behöver kontakt. Var och en kan göra stor skillnad, tillsammans kan vi förändra världen.

Väl mött och allt gott!

//Nalle

^..^

Kasta sten i glashus

Idag ska jag kasta sten i glashus, inte lite småsten så det studsar mot glasen, nej, rejäla stenar kommer jag kasta, jag räknar med att glasskärvorna kommer att yra omkring mig, och ja, jag kommer vara så dum att jag står kvar och fortsätter kasta sten…

Ungefär vart fjärde år blir jag helig förbannad och behöver skriva av mig. (Fast eftersom jag ska ägna mig åt stenkastning i glashus kanske skenheligt förbannad skulle passa bättre?) Eftersom jag numera tillhör den typen av människa som lämnat allt vad sociala medier heter, så kan jag inte längre skriva ett inlägg och kräka av mig min frustration, men som tur är har jag ju denna bloggen, så det här får bli min ventil nu…

Innan jag sätter igång att kasta sten på allvar tänkte jag bara ta tillfället i akt att sparka runt bland stenarna och små gnälla lite…

Våra politiker, vilken kaotisk mandatperiod det har varit sen valet 2018. Vilka småsinta och trångsynta politiker vi har på dagens politiska arena. Det är många som slår sig på bröstet och vill “prata med alla”… men de är också tydliga med att stänga ute vissa… så kallade ytterkants partier. Nog för att jag inte ska skryta med att jag är speciellt insatt i politiken, men för mig insinueras det att ytterkants partier är längst till vänster (= Vänsterpartiet) och längst till höger (= Sverigedemokraterna). Enligt valresultatet 2018 fick V 8% av rösterna och SD ungefär 17,5% av rösterna, tillsammans är det då 25,5% av Sveriges befolknings röster, alltså en fjärdedel.

Så om vi nu, som av en händelse, skulle likna svensk politik vid en sandlåda(!), och Anna, Pelle, Stina och Kalle leker där, så bestämmer sig Anna, Pelle och Stina att inte prata med Kalle, för de känner helt enkelt inte för det. De övriga tre tycker inte att Kalle är lämplig att prata med för att han har konstiga åsikter och tankar. Kanske leker med bilar istället för hink och spade som de andra. Kanske har han en röd tröja på sig, och alla vet ju att röd är en typisk tjejfärg, så det kan ju inte en kille ha! Nåja, de tre i majoritet (för vi lever ju i en demokrati, även i sandlådan) bestämmer alltså tillsammans. Det innebär att två måste tycka lika för att gå igenom sin vilja, alla tre behöver alltså inte vara överens. Problemet som de här tre nu brottas med, är ju att Kalle också har en röst att lägga i demokratin. Så Kalles röst räknas också, plötsligt uppstår en situation att det kan bli två mot två, även om tre är överens om att Kalle inte får vara med och bestämma. I mitt tycke, oavsett om vi tittar i den politiska sandlådan, i livet i stort, eller i en demokrati där det sägs att folket har makten, så bör alla fyra från exemplet ovan prata med varandra. Bestämma tillsammans. Men det är oklokt av Pelle och Stina att i förväg bestämma sig att alltid tycka lika i alla frågor, för det är inte troligt att de gör det. Däremot kanske Pelle, Stina och Kalle tycker lika i en fråga. Stina, Kalle och Anna i en annan fråga, och Pelle, Stina och Anna i en tredje fråga. Då kan det ju vara bra att arbeta tillsammans med andra i de frågor som man faktiskt tycker lika. På så vis nyttjas demokratins fulla styrka och alla har chans att få sin röst hörd och vara med och bestämma, när majoriteten får bestämma i varje fråga. Och oavsett om jag håller med din åsikt eller inte, så är din åsikt lika viktig som min i en demokrati.

Nåja, det var ju inte sandlådan detta skulle handla om, jag ska ju kasta sten, inte en näve sand! Det som det här egentligen handlar om är retoriken som många partier har, där det är inkonsekvent. Det är inte bara ett parti jag pekar ut här, jag tycker, mer eller mindre, att alla partier gör sig skyldiga till åsiktsförvridning och perspektivmygel, lite hej vilt, allt eftersom det passar för stunden.

Det jag pratar om är så klart vi och dom retoriken.

Den kan appliceras på folkgrupper och etniciteter, på politiska partier, på höger- och vänsterblock, på mitt parti och alla andra, på stadsbor och landortsbor, på norr-folk och söder-folk, på… ja, du fattar…

För att lotsa in dig i min tankesfär, så tar jag ett talande exempel från ett höger parti som inte har ökad invandring till Sverige som slagord vid barrikaderna.

Ett argument jag ofta hör folk som röstar på detta parti säga (har aldrig bemödat mig att kolla upp om det faktiskt står i partiprogrammet eller något annat partimaterial) är att invandrare kommer hit till Sverige för att leva på bidrag, vilket urholkar det Svenska samhället och den Svenska välfärden.

Först en flashback – jag är född 1980, vilket innebär att jag blev lite omvärldsmedveten i början av 90-talet. Redan då, för typ 30 år sedan, var detta ett faktum som cirkulerade runt. Fakta. Som oförändrat och oemotsagt har cirkulerat i 30 år… För mig ger det starka vibbar av en “Råttan i Pizzan”-historia. Något som alla hört, alla vet är sant, men ingen har egentligen upplevt det på riktigt. En Urban-legend, om jag ska använda det engelska uttrycket.

Någonstans finns det ju så klart ett facit. Någonstans finns troligen en lista. Det finns i Sverige 100 000 bidragstagare (OBS! PÅHITTAD SIFFRA! PRECIS SOM ALLA ANDRA SIFFROR NEDAN!). Av dessa är si och så många procent Svenskfödda, si och så många är invandrare.

Här springer jag in i mitt första bekymmer. Men mer om det senare.

Denna faktiska siffra borde ju kunna bekräfta, eller slå hål på, sanningen eller myten om att invandrare bara går på bidrag.

Men hela svaret ligger ju så klart inte bara i den listan. Säg att listan skulle påvisa att 40% är invandrare och 60% är svenskar. (Jag är fortfarande kvar i mitt första bekymmer, men som sagt, mer om det senare…) De siffrorna skulle ju kunna tänkas ge svaret att det är fler svenskar som får bidrag än invandrare. MEN, så är det ju inte så säkert att det är, för det går ju att jämföra siffrorna med hur MÅNGA av invandrare respektive svenskar som får bidrag, är svenskarna fler än invandrarna, så är det kanske procentuellt bara 10% av svenskarna som får bidrag, medans det kanske är 30% av invandrarna som får det. Då skulle ju det kunna tänkas ge svaret att det är flest invandrare som får bidrag.

MEN (igen), när en invandrare kommer hit och inte kan språket än, och går den snitslade banan som är utpekad för invandrare, så kan/får en invandrare kanske inte jobba i sverige, och alltså måste gå på bidrag, så med den faktorn så sjunker kanske procentandelen för hur många invandrare som går på bidrag.

Min poäng här är att jo, det skulle säkert gå att möta “Råttan i Pizzan”-argumentet med fakta, men jag är osäker på vilken fakta och vilket perspektiv som skulle kunna ge en rättvisande bild av hur det “egentligen” ligger till. För min del gissar jag att det skulle gå att både bevisa – och motbevisa – påståendet med “rätt siffror” och “rätt perspektiv.

Ja, det är lång uppladdning innan stenkastningen börjar, så tack för ditt tålamod!

Fortsättning på “vi och dom” retoriken kommer strax, ska bara avhandla mitt första bekymmer…

Mitt första bekymmer är vem som är invandrare och vem som är svensk. En människa som kommer hit från ett annat land, jo, rätt enkelt (förutsatt att jag drar alla över en kam), invandrare. Men ett barn till en invandrare som råkar vara född i ett annat land, men är mindre än ett år när det kommer hit och växer upp här. Räknas det barnet som svenskt? Eller som andra generationens invandrare? Eller som invandrare? En individ som växer upp i sverige som vilket annat “svenskt barn” som helst? Och var går gränsen om nu något av svaren är “rätt”, hur gammalt får barnet vara för att det ska hamna inom någon viss kategori? Okej, låt oss säga att vi gör det enkelt, för att få en tydlig gränsdragning. Född utanför sverige = invandrare (undantaget svenska föräldrar som av olika anledningar befinner sig utomlands vid födseln, är det ok att kalla svenskt? Och kanske till och med om bara den ena föräldern är svensk och barnet föds utomlands, är det ok att kalla svenskt?).

Så, också för att göra det enkelt. Båda föräldrarna invandrare, barn föds i sverige, då blir det andra generationens invandrare. Ena föräldern invandrare, andra föräldern svensk, barnet svenskt? Eller?

Tja, låt oss säga att det är så som ovan. Andra generationens invandrare, som aldrig kanske ens varit utanför sveriges gränser, är den individen att betrakta som svensk eller invandrare? Och om föräldrarna kommer från olika länder i världen, men båda råkar vara invandrare till sverige och fått barn som fötts i sverige? Är barnet mer eller mindre svenskt? Mer eller mindre andra generationens invandrare? Om ena föräldern är från Afrika och den andra från Sydamerika? Eller ena föräldern från f.d. Jugoslavien och andra från Danmark? Eller ena föräldern är en andra generationens invandrare med mamma från Danmark och pappa från Polen, andra föräldern invandrad från Norge? Kanske ena föräldern är adopterad och andra är invandrare?

Eller är det så enkelt att en svensk är något som har med etnicitet att göra? Typ ”svenska gener”? Alltså Samer (eller Samer räknas kanske inte in?) och ”vita nordbor” (fast får vi inte med Finnar, Norrmän och Danskar då också)? …och hur blir det då med de som är adopterade, räknas de bort ur den ”svenska kvoten”? Eller är det vårt sätt att leva som gör oss till svenskar, att vi har svurit svenskeden till Kungen, Astridlindgren, Dalahästen, Lucia och små grodor? Fast om jag då som ”svensk” (ovan kallat ”vit nordbo”) avsäger mig svenskeden, blir jag då invandrare fastän jag inte… ? … Huga, trassligt nät, svårt att sätta gränser känner jag. Så jag skippar det… blir bara rörigt. En invandrare får fortsätta vara ett vagt begrepp där det för mig är lite oklart vem det är som räknas in, vilket också gör det svårt för mig att säga vem som ska räknas in i statistiken för att invandrare kommer hit och lever på bidrag. Så jag släpper den frågan helt i resten av denna text, för det var ju sten jag skulle kasta! Inte diskutera vem som är invandrare eller inte.

För att då bemöta själva sakfrågan, invandring ses som ett problem och samhället har misslyckats med att integrera invandrare i svenska samhället.

I “Råttan i Pizzan”-historien så är vi “svenskarna” och dom är “invandrarna”, De (invandrarna) tar våra (svenskarnas).

I sakfrågan där invandring ses som ett problem så har samhället misslyckats med att integrera invandrarna. Här blir det, ur mitt perspektiv med min förståelse, dom (samhället) har misslyckats att integrera invandrarna (också som) med oss (vi svenskar). Fast, å håll i dig, för nu börjar det bli snurrigt (i alla fall för mig), om dom (invandrarna) tar våra (svenskarnas) bidragspengar och urholkar vårt (svenskarnas samhälle), så hur kan då samma samhälle som i ena frågan är vi och vårt, plötsligt vändas till att bli dom? Jo, så klart, jag fattar, det är ju så klart dom andra partierna, de som tidigare regerat och ställt till den nuvarande soppan. Men är det så enkelt?

Nja, jag tycker ju inte det. Jag anser fortfarandet att det är perspektivmissbruk.

För mig är samhället vi. Du och jag. Alla vi som tillsammans lever i Sverige i det svenska samhället, du som kommit hit som invandrare, du som är född här, med eller utan svenska föräldrar (eller till och med född utomlands med minst en svensk förälder, eller hur var det?). Vi tillsammans är och utgör det svenska samhället, vi tillsammans är “dom” som går och röstar, det är alltså vi som går och röstar, vi är det svenska samhället.

Så när argumentet att det svenska samhället har misslyckats med integrationspolitiken så betyder det för mig att vi, du och jag, har misslyckats med det. Tillsammans med våra grannar, tillsammans med alla runt om oss, tillsammans med de folkvalda politiker vi har röstat fram i alla tidigare val. Vi tillsammans har misslyckats. Samhället är vi, samhället gör många saker centralt, men allt kan inte lösas centralt. Det kan inte bestämmas centralt att invandrade individ x ska integreras i det svenska samhället genom kontakt med svensk y och svensk z. Svenska samhället kan centralt skapa åtgärder för att skapa förutsättningar för integration. Det är vi, svenska folket, som måste öppna våra armar och sinnen och börja integrera. Och så klart invandrarna. Men om det kommer någon som är ny på jobbet, eller ny på skolan, så är det, enligt min förståelse av svensk tradition och svensk mentalitet alla vi som redan har jobbat ett tag på arbetsplatsen, eller alla elever och personal på skolan som tar emot och lotsar runt och bjuder in till samtal på raster och vid fikabord. Sällan den som kommer ny som har, tar eller får initiativet. Det är vi andra som redan är gamla i gemet som ska skola in nya.

Och nu, nu äntligen, är det dags att kasta sten i glashus så att skärvorna regnar ner över mig.

För lika övertygad som jag är att det jag nyss skrev är sant, lika idealistisk och svensk patriotisk som jag känner mig över att det är vi i det svenska samhället som har misslyckats med integrationen, vi som samhälle och vi som individer, så skriker jag för full hals att “jag vill inte hjälpa till att integrera folk!” Jo, kanske lite, på jobbet och sådär, säga hej och le i kön när jag träffar någon i mataffären. Kanske växla några ord vid busshållplatsen. Men jag vill inte umgås med folk, varken svenskar eller invandrare. Här är jag helt solidarisk och drar alla över en kam. Jag har min umgängeskrets, få människor som jag tycker om att umgås med, har inget intresse alls av att utöka den med fler individer. Oavsett härkomst, nationalitet eller svensk titel (som ju kan vara alltifrån svensk till invandrare eller något däremellan)!

Nu använder jag “vi och dom”-retoriken lika godtyckligt som politikerna gör… det är inte jag som ska fixa integrationen, det får du göra, det är inte jag (= vi), det är du (= dom)… eller någon annan, det spelar egentligen ingen roll vem, så länge det inte är jag…

Det, min vän, det är att kasta sten i glashus!

Tack för att du har tagit dig tid att läsa rabblet ovan! 🙂

Snodda kläder

Kan kläder som är snodda bli snodda?

Och blir de då både bylte och byte?

Och om de blir byte, blir de då ombyte också?

Eller det passar inte?

Inlägg 47

Så var det dags för första inlägget för 2022.

Jag börjar för ovanlighetens skull med Bonusen.

Sen är det dags för lite annat som både är skönt för örat och ögat. Jonathan Roy.

…och eftersom temat lite verkar som akustiskt-accapella, så varför inte lite Pentatonix?

Så får jag väl avsluta med en klassiker, The Sicknote.

Enjoy!

^..

24 December 2021

Så… nu är du här, efterlängtade julafton!

Den dag för många i gemenskapens tecken… en dag för många med nostalgiska minnen av en viss julvärd som varje julafton sen urminnes tider gjort oss sällskap i tv-rutan…

Då varför inte en dos gemenskap från allas vår egen julvärd?

Tack för att du har följt MusikMixens julkalender! Hoppas det har varit berikande och bjudit på en och annan nyhet i ditt musikaliska landskap!

Random tanke