Idag ska jag kasta sten i glashus, inte lite småsten så det studsar mot glasen, nej, rejäla stenar kommer jag kasta, jag räknar med att glasskärvorna kommer att yra omkring mig, och ja, jag kommer vara så dum att jag står kvar och fortsätter kasta sten…
Ungefär vart fjärde år blir jag helig förbannad och behöver skriva av mig. (Fast eftersom jag ska ägna mig åt stenkastning i glashus kanske skenheligt förbannad skulle passa bättre?) Eftersom jag numera tillhör den typen av människa som lämnat allt vad sociala medier heter, så kan jag inte längre skriva ett inlägg och kräka av mig min frustration, men som tur är har jag ju denna bloggen, så det här får bli min ventil nu…
Innan jag sätter igång att kasta sten på allvar tänkte jag bara ta tillfället i akt att sparka runt bland stenarna och små gnälla lite…
Våra politiker, vilken kaotisk mandatperiod det har varit sen valet 2018. Vilka småsinta och trångsynta politiker vi har på dagens politiska arena. Det är många som slår sig på bröstet och vill “prata med alla”… men de är också tydliga med att stänga ute vissa… så kallade ytterkants partier. Nog för att jag inte ska skryta med att jag är speciellt insatt i politiken, men för mig insinueras det att ytterkants partier är längst till vänster (= Vänsterpartiet) och längst till höger (= Sverigedemokraterna). Enligt valresultatet 2018 fick V 8% av rösterna och SD ungefär 17,5% av rösterna, tillsammans är det då 25,5% av Sveriges befolknings röster, alltså en fjärdedel.
Så om vi nu, som av en händelse, skulle likna svensk politik vid en sandlåda(!), och Anna, Pelle, Stina och Kalle leker där, så bestämmer sig Anna, Pelle och Stina att inte prata med Kalle, för de känner helt enkelt inte för det. De övriga tre tycker inte att Kalle är lämplig att prata med för att han har konstiga åsikter och tankar. Kanske leker med bilar istället för hink och spade som de andra. Kanske har han en röd tröja på sig, och alla vet ju att röd är en typisk tjejfärg, så det kan ju inte en kille ha! Nåja, de tre i majoritet (för vi lever ju i en demokrati, även i sandlådan) bestämmer alltså tillsammans. Det innebär att två måste tycka lika för att gå igenom sin vilja, alla tre behöver alltså inte vara överens. Problemet som de här tre nu brottas med, är ju att Kalle också har en röst att lägga i demokratin. Så Kalles röst räknas också, plötsligt uppstår en situation att det kan bli två mot två, även om tre är överens om att Kalle inte får vara med och bestämma. I mitt tycke, oavsett om vi tittar i den politiska sandlådan, i livet i stort, eller i en demokrati där det sägs att folket har makten, så bör alla fyra från exemplet ovan prata med varandra. Bestämma tillsammans. Men det är oklokt av Pelle och Stina att i förväg bestämma sig att alltid tycka lika i alla frågor, för det är inte troligt att de gör det. Däremot kanske Pelle, Stina och Kalle tycker lika i en fråga. Stina, Kalle och Anna i en annan fråga, och Pelle, Stina och Anna i en tredje fråga. Då kan det ju vara bra att arbeta tillsammans med andra i de frågor som man faktiskt tycker lika. På så vis nyttjas demokratins fulla styrka och alla har chans att få sin röst hörd och vara med och bestämma, när majoriteten får bestämma i varje fråga. Och oavsett om jag håller med din åsikt eller inte, så är din åsikt lika viktig som min i en demokrati.
Nåja, det var ju inte sandlådan detta skulle handla om, jag ska ju kasta sten, inte en näve sand! Det som det här egentligen handlar om är retoriken som många partier har, där det är inkonsekvent. Det är inte bara ett parti jag pekar ut här, jag tycker, mer eller mindre, att alla partier gör sig skyldiga till åsiktsförvridning och perspektivmygel, lite hej vilt, allt eftersom det passar för stunden.
Det jag pratar om är så klart vi och dom retoriken.
Den kan appliceras på folkgrupper och etniciteter, på politiska partier, på höger- och vänsterblock, på mitt parti och alla andra, på stadsbor och landortsbor, på norr-folk och söder-folk, på… ja, du fattar…
För att lotsa in dig i min tankesfär, så tar jag ett talande exempel från ett höger parti som inte har ökad invandring till Sverige som slagord vid barrikaderna.
Ett argument jag ofta hör folk som röstar på detta parti säga (har aldrig bemödat mig att kolla upp om det faktiskt står i partiprogrammet eller något annat partimaterial) är att invandrare kommer hit till Sverige för att leva på bidrag, vilket urholkar det Svenska samhället och den Svenska välfärden.
Först en flashback – jag är född 1980, vilket innebär att jag blev lite omvärldsmedveten i början av 90-talet. Redan då, för typ 30 år sedan, var detta ett faktum som cirkulerade runt. Fakta. Som oförändrat och oemotsagt har cirkulerat i 30 år… För mig ger det starka vibbar av en “Råttan i Pizzan”-historia. Något som alla hört, alla vet är sant, men ingen har egentligen upplevt det på riktigt. En Urban-legend, om jag ska använda det engelska uttrycket.
Någonstans finns det ju så klart ett facit. Någonstans finns troligen en lista. Det finns i Sverige 100 000 bidragstagare (OBS! PÅHITTAD SIFFRA! PRECIS SOM ALLA ANDRA SIFFROR NEDAN!). Av dessa är si och så många procent Svenskfödda, si och så många är invandrare.
Här springer jag in i mitt första bekymmer. Men mer om det senare.
Denna faktiska siffra borde ju kunna bekräfta, eller slå hål på, sanningen eller myten om att invandrare bara går på bidrag.
Men hela svaret ligger ju så klart inte bara i den listan. Säg att listan skulle påvisa att 40% är invandrare och 60% är svenskar. (Jag är fortfarande kvar i mitt första bekymmer, men som sagt, mer om det senare…) De siffrorna skulle ju kunna tänkas ge svaret att det är fler svenskar som får bidrag än invandrare. MEN, så är det ju inte så säkert att det är, för det går ju att jämföra siffrorna med hur MÅNGA av invandrare respektive svenskar som får bidrag, är svenskarna fler än invandrarna, så är det kanske procentuellt bara 10% av svenskarna som får bidrag, medans det kanske är 30% av invandrarna som får det. Då skulle ju det kunna tänkas ge svaret att det är flest invandrare som får bidrag.
MEN (igen), när en invandrare kommer hit och inte kan språket än, och går den snitslade banan som är utpekad för invandrare, så kan/får en invandrare kanske inte jobba i sverige, och alltså måste gå på bidrag, så med den faktorn så sjunker kanske procentandelen för hur många invandrare som går på bidrag.
Min poäng här är att jo, det skulle säkert gå att möta “Råttan i Pizzan”-argumentet med fakta, men jag är osäker på vilken fakta och vilket perspektiv som skulle kunna ge en rättvisande bild av hur det “egentligen” ligger till. För min del gissar jag att det skulle gå att både bevisa – och motbevisa – påståendet med “rätt siffror” och “rätt perspektiv.
Ja, det är lång uppladdning innan stenkastningen börjar, så tack för ditt tålamod!
Fortsättning på “vi och dom” retoriken kommer strax, ska bara avhandla mitt första bekymmer…
Mitt första bekymmer är vem som är invandrare och vem som är svensk. En människa som kommer hit från ett annat land, jo, rätt enkelt (förutsatt att jag drar alla över en kam), invandrare. Men ett barn till en invandrare som råkar vara född i ett annat land, men är mindre än ett år när det kommer hit och växer upp här. Räknas det barnet som svenskt? Eller som andra generationens invandrare? Eller som invandrare? En individ som växer upp i sverige som vilket annat “svenskt barn” som helst? Och var går gränsen om nu något av svaren är “rätt”, hur gammalt får barnet vara för att det ska hamna inom någon viss kategori? Okej, låt oss säga att vi gör det enkelt, för att få en tydlig gränsdragning. Född utanför sverige = invandrare (undantaget svenska föräldrar som av olika anledningar befinner sig utomlands vid födseln, är det ok att kalla svenskt? Och kanske till och med om bara den ena föräldern är svensk och barnet föds utomlands, är det ok att kalla svenskt?).
Så, också för att göra det enkelt. Båda föräldrarna invandrare, barn föds i sverige, då blir det andra generationens invandrare. Ena föräldern invandrare, andra föräldern svensk, barnet svenskt? Eller?
Tja, låt oss säga att det är så som ovan. Andra generationens invandrare, som aldrig kanske ens varit utanför sveriges gränser, är den individen att betrakta som svensk eller invandrare? Och om föräldrarna kommer från olika länder i världen, men båda råkar vara invandrare till sverige och fått barn som fötts i sverige? Är barnet mer eller mindre svenskt? Mer eller mindre andra generationens invandrare? Om ena föräldern är från Afrika och den andra från Sydamerika? Eller ena föräldern från f.d. Jugoslavien och andra från Danmark? Eller ena föräldern är en andra generationens invandrare med mamma från Danmark och pappa från Polen, andra föräldern invandrad från Norge? Kanske ena föräldern är adopterad och andra är invandrare?
Eller är det så enkelt att en svensk är något som har med etnicitet att göra? Typ ”svenska gener”? Alltså Samer (eller Samer räknas kanske inte in?) och ”vita nordbor” (fast får vi inte med Finnar, Norrmän och Danskar då också)? …och hur blir det då med de som är adopterade, räknas de bort ur den ”svenska kvoten”? Eller är det vårt sätt att leva som gör oss till svenskar, att vi har svurit svenskeden till Kungen, Astridlindgren, Dalahästen, Lucia och små grodor? Fast om jag då som ”svensk” (ovan kallat ”vit nordbo”) avsäger mig svenskeden, blir jag då invandrare fastän jag inte… ? … Huga, trassligt nät, svårt att sätta gränser känner jag. Så jag skippar det… blir bara rörigt. En invandrare får fortsätta vara ett vagt begrepp där det för mig är lite oklart vem det är som räknas in, vilket också gör det svårt för mig att säga vem som ska räknas in i statistiken för att invandrare kommer hit och lever på bidrag. Så jag släpper den frågan helt i resten av denna text, för det var ju sten jag skulle kasta! Inte diskutera vem som är invandrare eller inte.
För att då bemöta själva sakfrågan, invandring ses som ett problem och samhället har misslyckats med att integrera invandrare i svenska samhället.
I “Råttan i Pizzan”-historien så är vi “svenskarna” och dom är “invandrarna”, De (invandrarna) tar våra (svenskarnas).
I sakfrågan där invandring ses som ett problem så har samhället misslyckats med att integrera invandrarna. Här blir det, ur mitt perspektiv med min förståelse, dom (samhället) har misslyckats att integrera invandrarna (också som) med oss (vi svenskar). Fast, å håll i dig, för nu börjar det bli snurrigt (i alla fall för mig), om dom (invandrarna) tar våra (svenskarnas) bidragspengar och urholkar vårt (svenskarnas samhälle), så hur kan då samma samhälle som i ena frågan är vi och vårt, plötsligt vändas till att bli dom? Jo, så klart, jag fattar, det är ju så klart dom andra partierna, de som tidigare regerat och ställt till den nuvarande soppan. Men är det så enkelt?
Nja, jag tycker ju inte det. Jag anser fortfarandet att det är perspektivmissbruk.
För mig är samhället vi. Du och jag. Alla vi som tillsammans lever i Sverige i det svenska samhället, du som kommit hit som invandrare, du som är född här, med eller utan svenska föräldrar (eller till och med född utomlands med minst en svensk förälder, eller hur var det?). Vi tillsammans är och utgör det svenska samhället, vi tillsammans är “dom” som går och röstar, det är alltså vi som går och röstar, vi är det svenska samhället.
Så när argumentet att det svenska samhället har misslyckats med integrationspolitiken så betyder det för mig att vi, du och jag, har misslyckats med det. Tillsammans med våra grannar, tillsammans med alla runt om oss, tillsammans med de folkvalda politiker vi har röstat fram i alla tidigare val. Vi tillsammans har misslyckats. Samhället är vi, samhället gör många saker centralt, men allt kan inte lösas centralt. Det kan inte bestämmas centralt att invandrade individ x ska integreras i det svenska samhället genom kontakt med svensk y och svensk z. Svenska samhället kan centralt skapa åtgärder för att skapa förutsättningar för integration. Det är vi, svenska folket, som måste öppna våra armar och sinnen och börja integrera. Och så klart invandrarna. Men om det kommer någon som är ny på jobbet, eller ny på skolan, så är det, enligt min förståelse av svensk tradition och svensk mentalitet alla vi som redan har jobbat ett tag på arbetsplatsen, eller alla elever och personal på skolan som tar emot och lotsar runt och bjuder in till samtal på raster och vid fikabord. Sällan den som kommer ny som har, tar eller får initiativet. Det är vi andra som redan är gamla i gemet som ska skola in nya.
Och nu, nu äntligen, är det dags att kasta sten i glashus så att skärvorna regnar ner över mig.
För lika övertygad som jag är att det jag nyss skrev är sant, lika idealistisk och svensk patriotisk som jag känner mig över att det är vi i det svenska samhället som har misslyckats med integrationen, vi som samhälle och vi som individer, så skriker jag för full hals att “jag vill inte hjälpa till att integrera folk!” Jo, kanske lite, på jobbet och sådär, säga hej och le i kön när jag träffar någon i mataffären. Kanske växla några ord vid busshållplatsen. Men jag vill inte umgås med folk, varken svenskar eller invandrare. Här är jag helt solidarisk och drar alla över en kam. Jag har min umgängeskrets, få människor som jag tycker om att umgås med, har inget intresse alls av att utöka den med fler individer. Oavsett härkomst, nationalitet eller svensk titel (som ju kan vara alltifrån svensk till invandrare eller något däremellan)!
Nu använder jag “vi och dom”-retoriken lika godtyckligt som politikerna gör… det är inte jag som ska fixa integrationen, det får du göra, det är inte jag (= vi), det är du (= dom)… eller någon annan, det spelar egentligen ingen roll vem, så länge det inte är jag…
Det, min vän, det är att kasta sten i glashus!
Tack för att du har tagit dig tid att läsa rabblet ovan! 🙂
Random tanke 